Ett tjugotal medlemmar kom till Malmö stadsbibliotek för att lyssna på debatten mellan Irene Wennemo, huvudsekreterare i Socialförsäkringsutredningen, och Frilans riks ordförande Åsa Ohlsson. Många uttryckte en stor oro inför det bristande försäkringsskyddet.

Irene Wennemo inledde seminariet med att berätta om det pågående arbetet med att se över socialförsäkringarna, det vill säga både skyddet vid arbetslöshet och sjukdom. Utredningen ska föreslå förändringar som kan ge ”hållbara försäkringar för framtiden”. Senaste i januari 2015 ska de komma med ett slutbetänkande.

– I dagsläget finns det omotiverade skillnader i försäkringsskyddet. När det gäller arbetslöshetsförsäkringen är det svårt att kvala in och många trillar ut. Det finns stora grupper som inte har ett tillräckligt skydd idag.

Några av de frågor som diskuteras just nu är hur försäkringsskyddet kan bli mera förutsägbart, vilka tak och golv som ska gälla, samt om det ska finnas en allmän arbetslöshetsförsäkring som omfattar alla.

Ingrid Wennemo tror att det vore bra om ersättningen vid sjukdom eller arbetslöshet beräknades på ett likartat sätt. Idag baseras arbetslöshetsersättningen på vad du har tjänat, medan sjukersättningen baseras på vad du förväntas tjäna. Socialförsäkringsutredningen överväger ett system, där ersättningen baseras på en inkomstuppgift som företagen lämnar in en gång i månaden.

Hur detta skulle kunna appliceras på egenföretagare som inte har en jämn inkomst är däremot inte lika självklart. Åsa Ohlsson var kritisk till att så lite fokus läggs på egenföretagare i utredningen.

– 10 procent av medlemmarna i Journalistförbundet är egenföretagare. Vi vill också ha trygghet, sa Åsa Ohlsson.

Hon berättade att många medlemmar har tappat tron på försäkringssystemet. Ett stort problem är att personer som både a- och f-skattar har svårt att få ut full ersättning om de blir sjuka eller får barn. Om anställningen med a-skatt är kortare än sex månader vägs den nämligen inte in när Försäkringskassan beräknar SGI.

Enda lösningen är om man kan bevisa att uppdraget är återkommande, i så fall ska Försäkringskassan räkna in det. Enligt Åsa Ohlsson finns det dock en stor okunskap bland handläggarna om detta.

– Det är ett jättestort problem för oss, men ett ganska litet samhällsproblem. Kommer ni att glömma bort det när ni diskuterar de stora frågorna? undrade Åsa Ohlsson.

– Det är bra att ni uppmärksammar oss på sådana problem. Arbetsmarknaden ser inte ut på ett sätt, svarade Irene Wennemo.

När publiken kom in i debatten visade frågorna att försäkringsfrågan är något som oroar många.

– Om man planerar att skaffa barn är det nästan värre att inte veta vilken nivå ersättningen kommer att hamna på än att få ett besked om en låg ersättning. Då kan man åtminstone förbereda sig på en period med låga inkomster, sa en åhörare.

En annan föreslog att ersättningen baseras på schablonbelopp inom respektive bransch istället för den enskilda företagarens resultat. Det skulle förebygga krångliga beräkningar. Åsa Ohlsson fruktade dock att en sådan reform skulle leda till ännu sämre villkor:

– Jag är rädd att en sådan schablon skulle hamna ganska lågt.

Ingrid Wennemo påpekade att man ofta missar frilansarnas röst i debatten. Fackförbunden representerar främst arbetstagare och företagarorganisationerna vill traditionellt ha lägre skatt. Frågar man bara dessa representanter missar man därför egenföretagarnas speciella situation.

Som svar på detta påpekade en person i publiken att antalet egenföretagare och osäkra anställningar ökar lavinartat. Vi är ingen liten grupp längre och arbetsmarknaden ser inte längre ut som det gjorde för 10-20 år sedan. Därför borde man inte se oss som onormala utan tvärtom bygga det nya systemet efter oss, eftersom det antagligen är så här arbetsmarknaden kommer att se ut i framtiden.

Ingrid Wennemo svarade på detta att det inte går att bygga ett system som löser alla problem på en gång. Istället får man lösa de enkla fallen först och sedan rätta till systemfel efter hand.

För att visa hur orättvist systemet kan vara redovisade Åsa Ohlsson några konkreta fall som förbundet har stött på. Ett sådant fall var ”Kajsa”. Hennes berättelse låter så här:
”En frilansjournalist har både a-skattade och f-skattade inkomster. Eftersom det är början av 2013, så är de senast taxerade inkomsterna från 2011. Då har frilansjournalisten deklarerat 175 000 i inkomster med a-skatt och 50 000 med f-skatt. När personen är hemma för vård av sjukt barn kommer ett brev hem, där hon uppmanas att fylla i om hon skulle ha arbetat ”hos sin arbetsgivare” eller ”i sitt eget företag”. Inkomsterna räknas inte samman. Om hon skulle ha arbetat som a-skattare får hon 308 kronor för den dagen, om hon skulle ha arbetat som f-skattare får hon 149 kronor. Om hon uppger att hon skulle ha arbetat fyra timmar i sitt eget företag och fyra timmar hos sin uppdragsgivare får hon räkna samman det.”

Rådet ”Kajsa” fick av Åsa Ohlsson var att göra det senare. Irene Wennemo fick frågan om detta var rätt råd och svarade då att rådet var rimligt, även om det inte var korrekt att personen skulle ha arbetat fyra timmar i företaget och fyra timmar för en arbetsgivare just den dagen. Åsa Ohlsson drog därav slutsatsen att man inte kan vara helt ärlig om man ska få en sjukpenning som är baserad på alla ens inkomster.